Prestationsinriktad avel med Siberian husky

 

 

Följande artikel har varit publicerad i den tyska SH-klubbens tidning SHC-Aktuell.

Vi har fått tillstånd av Dr. Detlef Oyen att översätta den och publicera den i POLARHUNDEN.

Dr. Oyen började i pulkastil, men kör nu medeldistans obegränsad klass. Han har varit och

är mycket framgångsrik, och lämnar ofta sina konkurrenter långt efter sig.

 

Översättning Ingrid & Per Agefeldt

 

Kynologen Dr. Hauck skrev redan 1930: " Uppfödarnas viktigaste skyldighet är att behålla rasens duglighet. Sedan gäller det att hålla form och prestanda på topp, vid behov till och med förändra och förbättra. Innan uppfödningen börjar är det viktigt att skaffa sig nödvändig kunskap....."

Det ovan citerade mottot gav vår nya redaktör mig med på vägen, då hon bad mig att skriva en artikel om uppfödning av tävlingshundar. Samtidigt skickade hon med mig ett knippe frågor som jag använde som stolpar för artikeln, och som jag skrivit med kursiv stil.

 

Hur kan man skaffa sig den nödvändiga kunskapen? Genom tillgänglig fackliteratur( t.ex. Hunduppfödningens teknik av Dr. Dieter Fleig), eller är det bättre att fråga erfarna uppfödare? Vem har lärt dig uppfödning, resp. hur har du fått dina kunskaper?

 

Den tillgängliga fackliteraturen skall delvis läsas med försiktighet. Den nämnda boken av Dr. Fleig är utmärkt. Den behandlar hanens och tikens anatomi, parningen, valpkullen, uppfödning av valparna osv. I dessa avseenden är den enligt min åsikt den bästa boken, ett absolut måste för varje uppfödare! Emellertid behandlar den endast de tekniska aspekterna i uppfödningen, när urvalet av föräldradjuren redan har skett. Diverse böcker i temat genetik kan vara svåra att förstå för den som inte är naturvetenskapligt utbildad. Naturligtvis måste en uppfödare känna till genetikens grunder, bland annat sådana begrepp som inavel, linjeavel, outcross, korsningsvitalitet och de för- och nackdelar som förekommer med dessa. Till exempel är det elementärt att veta att många ärftliga fel åtföljs av pigmentförlust.

Men: dessa böcker hjälper oss inte att välja avelsdjur!

Jag har lärt mig uppfödningens grunder genom långa och ofta förekommande samtal med erfarna uppfödare. Dessa uppfödare var ingalunda alltid Siberian huskyuppfödare, men de visste mer än jag vid denna tidpunkt, och hade bevisat att deras väg fungerade. Hur? Genom framgång i tävlingar med egenuppfödda hundar. Jag lärde mig mycket av Anneliese Braun i början; Jag lyssnade noga när Karl-Heinz Luschützky talade om uppfödning av alaskans. Hos min vän Ole Dag Lövvold (Vargteam kennel) lärde jag mig grunden och känslan för de verkligt viktiga aspekterna i uppfödning, och framförallt urvalet. Ole sammanförde mig med Roger Leegard (Teamsters kennel) redan 1987. Jag har lärt känna nästan alla de stora i

Norge, även Christina Jörgenfeldt som var Karsten Grönås (Vargevass kennel) karismatiska fru, vilken hade en ofantlig kunskap och var beredd att dela med sig av den.

Mottot är att lyssna, inte tala om vilken tusan till karl man själv är. När en erfaren musher och uppfödare är i berättartagen, lyssna noga och se till att han fortsätter att tala och inte tappar lusten (det har jag för övrigt lärt mig av Tysklands första Iditarodfinisher Peter Fromm).

 

Jag tror att det är viktigt att faställa sina egna mål, t.ex. vad vill jag nå med den egenuppfödda hunden, var skall den sättas in, vilka krav ställer jag på den? Vilka mål faställde du i början, och vilka mål eftersträvar du idag?

 

Det är över huvud taget den viktigaste frågan. Vad vill jag? 1985, efter någramycket framgångsrika år med mina båda pulkahundar, beslöt jag mig för att gå över till 6-spannsklassen. Därför köpte jag ytterligare fyra unga hundar. Mycket snabbt fann jag hur roligt det var med spannkörning. Och vem av oss leker inte med tanken att köra ett öppenklasspann? Jag hade bestämt mig för att förverkliga den drömmen. Det betydde i klartext att mitt mål från och med den sjunde hunden var ett obegränsat spann. Om du vill köra öppenklass, tänk på ett öppenklasspann och inget annat. Avla inte med din bästa hund i begränsad klass i den förhoppningen att nästa generation nog blir bättre. Det blir den kanske om din avel var bra. Men hur länge skall det då dröja, innan du har tillräcklig kvalitet framför släden? Och vad gör du med de medelmåttiga hundarna, som du producerat på vägen? Alla till djurhemmet? Sålda, bortskänkta, vart spelar ingen roll? Så kan det ju inte vara! Det finns bara en utväg: Köp en verkligt bra tik, och detta från Tysklands eller Europas bästa spann. Hon får lov att vara gammal, hon får lov att vara dyr, men hon måste vara testad på topptävlingar med toppresultat. Om du inte kan köpa en sådan tik, eller inte kan eller vill betala för henne, köp några valpar från det bästa spannet, vars föräldrar hör till de bäst presterande i det spannet. Låt de växa upp, utbilda dem, testa dem hårt och ta de bästa i avel. Kompromissa inte! Du formar din uppfödnings framtid!

 

Hur kan man behålla livsdugligheten? Vilka hälsoaspekter är viktiga? Vilka kroppsliga kännetecken

är viktiga? Vilka karaktärsdrag är viktiga? Hur får man erfarenhet med avseende på dessa?

Vår ras är lyckligtvis en natursund ras. Man skall visserligen inte överskatta det, men i jämförelse med många andra raser är Siberian husky i ett bättre läge så länge den avlas konsekvent med avseende på prestation. Den väg som SHC (Siberian Husky Club Deutschland e.V.) har sedan tio år har visat sig vara riktig och framgångsrik. Våra hundar är till största delen HD-fria. Beträffande ögonundersökningarna måste vi avakta resultatet av SHC-studien. Jag har i vilket fall frivilligt låtit undersöka fler hundar än som var nödvändigt för vår studie. Detta hör till uppfödarens ansvar enligt min åsikt. Kroppsliga kännetecken är viktiga för atleter, vilket våra hundar nu är. Jag skulle inte vilja framhålla några enstaka punkter, då det i första hand är harmoni i hela anatomin som är viktig. En hund med superskuldra och ett medelmåttigt bakställ kommer aldrig att bli en bra hund, omvänt fungerar det inte heller. Det första jag ser på hos en hund är storlek i förhållande till vikt. Jag vill inte se några ytterligheter. En alltför tung hund klarar varken tempo eller distans. En alltför stor hund klarar inte distans, framförallt med höjdskillnader, vilket hör till vardagen i Alperna. En alltför liten hund ger inte tillräcklig kraft. Därnäst ger jag akt på det omtalade rektangulära formatet, sedan tittar jag på skuldra, bakbensvinklar, kors, svansansättning och mellenhand. Glöm inte rygglinjen! Huvudet får inte vara för tungt. Muskulaturen måste man känna. Ännu en gång: Jag vill inte se några ytterligheter, men jag kan nog påstå att de hundar som är uppfödda av mig nästan undantagslöst är utmärkt byggda. Under många år har jag varit tvungen att höra, att jag ser alltför mycket till kroppsbyggnaden. Framgången har slutligen gett mig rätt. Vad jag inte kan se hos den stillastående hunden och knappast hos den i koppel är för mig två hörnstenar med avseende på prestationsförmågan: Rörelserna och särskillt flexibiliteten i ryggen. Här behövs ett tränat öga. Man måste ha sett många hundar springa fritt och i ett spann för att kunna se skillnaden. Jag har inte sagt något om rasstandarden. Där måste ni helt enkelt passa in. Rastandarden ger stort utrymme för variationerna mellan utställningshund och tävlingshund. För mig personligen var det glädjande när Rudi Hardtmann förra året placerade min toppledartik Lukka som bästa tik före en från segrarklassen. Hon blev sedan best in show. Herr Hardtmann sade efteråt, att hon vann först och främst på grund av sina goda rörelser. En ytterligare punkt är kvaliten på ämnesomsättningen, särskillt för en distanshund. Här hjälper det bara med test av hundarna, och om möjligt över minst två vintrar i högklassiga tävlingar. Direkt kopplat till detta tema är problemet med underfunktion hos sköldkörteln (hypothyros). En sådan hund är inte effektiv. En hel del så kallade "begränsade hundar" lider med tämligen stor sannolikhet av underfunktion hos sköldkörteln. Detta problem är bevisligen ärftligt; man vet dock inte den exakta arvsgången. Det finns bara en riktigt förnuftig åtgärd för att bekämpa hypothyrosen: Man måste konsekvent utesluta drabbade hundar ur avel. Detta kriterium känner bara uppfödarna till, inte klubben. Här är alltså uteslutande uppfödarna ansvariga.

Och den viktigaste kroppsdelen finns mella öronen (Jim Welsh) En bra hund måste vara "obarmhärtigt" hård i psyket. Han / hon ger inte upp, även om han / hon sedan länge springer på sina reserver. Vinnartyperna inom sporten är de som fortsätter även om det gör ont. Hos våra hundar strävar vi efter fart, distanskapacitet och förmågan att klara stigningar (framförallt i Alperna). Dessutom skall de vara kontaktbara och inte "stänga av" mentalt. Erfarenhet av alla dessa kriterier ger bara tiden. Man måste gå med öppna ögon genom livet, söka kontakt med de stora inom vår sport och ta vara på varje möjlighet att köra med toppspannen. Man måste köra och se väldigt många hundar. När man ser på hundar skall man inte heller ovillkorligen inskränka sig till enbart

Siberian husky. Jag själv fick till exempel min Spook of Sepp-Alta från Doug Willett 1986 med det påpekandet att han var speciellt lugn och mjuk i rörelserna. Jag fick förklarat för mig vad han menade, och sedan jämförde jag Spook med mina andra hundar. Och jag såg skillnade. En liknande aha-upplevelse var inköpet av NAC-ledaren Zero's Mixer av Dunlap. Hon var enastående i sina rörelser. Jag hade bara två hundar som sprang som hon. Efter den första Mixerkullen hade jag ytterligare sex. Skillnaden mot mina andra hundar var iögonfallande. Mixer öppnade mina ögon när det gällde hur en topphund skulle röra sig. Hon införde flexibiliteten i ryggen i min avelslinje. Hon visade mig en typ av rörelser som till skillnad från Seppalas (Spook) inte bara är ekonomisk utan brutalt snabb.

Hur kan form och prestation förbättras? Genom outcross? Hur vet jag vilken outcross som för mig vidare, när är det bättre att gå tillbaka till det som bevarar det gamla?

 

 

Form kan bara förbättras genom träning. Om man med form menar "struktur", dvs. det fysiska utseendet (kropsbyggnaden) och/eller ämnesomsättningen, då finns det två grundregler: En avelspartner kan bara ge tillbaka det som den själv har. Vad han/hon inte har måste tillföras genom den andra avelspartnern. Svagheten hos den ena partnern måste vara styrkan hos den andra partnern.

Uppfödare som kommer till min kennel för parning, förvånas ibland över att jag frågar efter tikens fel och svagheter. Mitt mål är klart jag letar efter en hane som är speciellt bra på just dessa punkter.

Behöver jag framhålla extra att chanserna till bra avkomma är så mycket större, desto färre svagheter de båda avelspartnerna har? Här hjälper bara benhård selektion. Begreppet outcross betyder att man går ut från en linje. Outcross förutsätter alltså, att den ena avelspartnern är en in- eller linjeavlad hund. Om jag således parade en av mina Zerotikar med en hane som hade liten eller ingen Zerobakgrund skulle det bli en outcross. Innebörden av outcross är att få in egenskaper i en linje där dessa saknas. Jag kan alltså inte säga generellt att en outcross för mig framåt. Före varje tänkt parning bör man kritiskt och ärligt analysera hur bra eller dålig min tik är, och vilka önskade egenskaper hon saknar. I detta avseende saknas det en del hos de flesta uppfödare. Alla har bra tikar, i stort sett utan fel. Och många har dessutom den felfria, perfekta hanhunden i den egna kenneln, eller? Och en sak till en outcross är bra och rätt. Därefter måste man tillbaka till sin egen linje. Flera outcross i följd är döden för en linje. Det uppkommer individer med en mycket heterogen arvsmassa, som härstammar från de mest olika förfäder. Hos dessa individer är förväntningarna på avkommans eventuella utseende eller prestationsförmåga ren spekulation. Att använda sig av det som bevarar det gamla ger mig en något negativ bismak. Det låter som stagnation. Det kommer inget nytt, det går inte framåt. En lyckad kull betyder att valparna blir bättre än den ena av föräldrarna, en riktigt bra kull betyder att valparna blir bättre än båda föräldrarna. Det är att gå framåt! Må tro om någon Siberian husky-, alaskan- eller hounduppfödare skulle avla efter andra kriterier?

 

Uppfödare som Doc. Lombard. Reijo Jääskeläinen och även andra har inavlat en hel del (syskonparning, far och dotter, mor och son). Har du också prövat det? Vad är din åsikt om det?

 

Det är den andra ytterligheten. Inavel är parning mellan närbesläktade individer. Det vetenskapligt, egentligen inte korrekta begreppet linjeavel, beskriver parning mellan besläktade individer. Jag har ännu aldrig gjort en sådan parning med avsikt. Den enda inavelskullen i min kennel var en oönskad halvsyskonparning, och ur den kom min hanhund Sergeant Pepper. Kombinationen var helt och hållet lyckad: Båda föräldrarna är barn till min gamle ledare Bumper, som själv är en starkt lijeavlad ren Zerohund. De båda far/morföräldrarna till denna kull var Zero's Mixer (100% Zero) och

Volkovoj's Lara (50% Zero). Låter bra, eller hur? Men intressant är emellertid det faktum att bumper, Mixer och Lara var mina topphundar och ledare på mitt öppenklasspann 1992-1995. Jag vill därmed gärna göra klart att det inte handlar om att producera vackra stamtavlor. Det är mycket viktigare att se till att avelshundarna är av utomordentlig kvalitet. Min bestämda åsikt är: Den bästa hanhunden och den bästa tiken är med stor sannolikhet en lovande kombination. Jag har i åratal fullföljt denna avelsplan varje sommar- nästan alltid med stor framgång. För övrigt: Min Sergeant Pepper blev som inavlad ren Zerohund, en efterföljare till Bumper i avel, eftersom han själv var en topphund i spannet. Han har fått utmärkta avkommor. Men risken med en inavelskull är nu en gång så att man dubblerar inte bara de bra egenskaperna utan även de dåliga. Linjeavel är långt mindre riskfylld. Inavelskullar behöver man för att fixera en linje, dvs vid slutet av en lång uppfödning, eller för att säkra arvsanlag som riskerar att gå förlorade (till exempel om endast ett fåtal individer står till förfogande i avel i en linje). Harris Dunlap behärskade fullständigt virtuost instrumentet inavel. Som alla andra var han emellertid tvungen att ta bort sina misslyckanden. Sannolikt inavlade han konsekvent liksom alla andra Siberian huskyuppfödare under de senaste 30 åren. Resultatet var den absolut typiska Zerohunden med hög prestationsnivå. Också norrmännen som köpte Dunlap-hundar inavlade starkt. Dessa hundar är min avelsbas, kompletterad med de Dunlap-hundar som jag förvärvade 1992 vid utförsäljningen av kenneln. Till en del beror min försiktighet med inavelsparningar på det. För mig finns det bara en anledning att eftersträva inavelskullar eller hellre (bättre!) hård linjeavel: Det är att behålla en linje. Det finns inte många uppfödare som - likt mig - har rena Zerosiberians i kenneln. Om jag således vill ha kvar möjligheten att avla vidare med rena Zerosiberians måste jag behålla denna linje, eftersom ingen annars gör det.

 

För att uppnå en kontrollerad och effektiv linjeavel, måste man antagligen ha nödvändig kunskap om stamtavlor.Vilka aspekter är viktiga här (förfädernas prestation, eventuella brister, svagheter)?

Vad är du uppmärksam på i stamtavlan?

 

Och återigen: Titta på hunden, inte stamtavlan. Stamtavlor drar ingen släde. Naturligtvis måste man kunna läsa en stamtavla, men helt annorlunda än de flesta uppfödare tror. Kunskap betyder att veta, hur såg förfäderna ut? Hur bra var de? I vilket spann, i vilken position gick de? Var det ett toppspann på den tiden? Vilka distanser, i vilka klasser gick dessa hundar? Finns det andra avkommor efter dessa hundar? Hur bra var de? Användes förfäderna ofta i avel? Om ja. Med vilka avelspartners var parningarna framgångsrik, med vilka mindre bra? Varför? Bara självklarheter står i stamtavlan: Färg, Hd-status, ålder och hos SHC även ett prestationsintyg, om det finns. Jag har lärt mig att även känna bakgrunden hos mina norska och amerikanska hundar mycket bra. Jag har bildsamlingar (som jag till övervägande del själv tagit) av några generationer bakom mina stamhundar, dessutombilder av många hundar som är nära släkt till mina stamhundar. Många av dessa hundar har jag också själv sett springa. Det ger en helt annan förståelse för bakgrunden. Jag tittar egentligen bara på namnen i stamtavlan. De hundar som döljer sig bakomdessa namn bör jag som uppfödare känna till.

Stamtavlan ger en slags allmän information som måste kompletteras med den kunskap som uppfödaren har.

 

"Benhårda prestationskriterier" - Vad betyder det konkret? Hur selekterar du?

 

Selektion är ett av nyckeelorden för en framgångsrik uppfödning. Benhård selektion betyder precis det som orden säger.Jag är den hårdaste kritikern av mina hundar. Det finns helt enkelt ingen hund som bara är bra. Det finns alltid något, där inte ens din bästa hund är optimal. Du har en hund som är näst intill perfekt byggd. Han går i alla hastigheter, även som ledare. Han är hård i psyket, kontaktbar, går alltid, springer alla distanser. Skall vi slå vad att han är dålig att äta? Hans kennelkamrat är precis lika bra byggd, går i alla positioner utom led, alla distanser. Dessutom är han en skitstövel i flocken, eftersom han förväxlar självmedvetenhet med agressivitet. Ta din bästa tik. Hon kan allt. Men i led går hon inte förbi en grupp åskådare, eftersom hon är skygg. Förstått? Och har du en hund som verkligen kan allt,då nedärver han garanterat det inte. Men om han verkligen kan allt, kommer hans avkommor att bli bättre än genomsnittet. Benhård selektion betyder, med avseende på prestation framför släden, förmågan till kritik utan känslosamhet. Jag måste kunna se mina hundars svagheter. Om min älsklingshund inte hänger med i spannet, eftersom de andra hundarna i spannet helt enkelt är bättre, måste jag vara realistisk och inse det. Han/ hon kan ju fortfarande vara min älsklingshund, men för avel vore kanske någon av de andra bättre, eller? Men det finns ett otal ursäkter, varför det eller det inte fungerade, eller varför hela spannet eller en enskild hund var dålig. Ärligt talat: Vore det inte förnuftigare, att på hemväg från tävlingen, fråga sig varför andra spann var bättre, istället för att leta ursäkter? Felanalys är en förutsättning för förbättring, även om obekväma sanningar kommer fram. En gång för ca 15 år sedan offentliggjorde Harris Dunlap sina kriterier för att värdera avels- och tävlingshundar. Hans lista omfattade hela 36 olika punkter, som åtsattes värde mellan ett till fem. Det hela lagrades sedan i hans dator (okay Harris hade åtminstone 150 hundar)

 

Ibland är det nödvändigt att ändra sina ideal eller ändra sina planerade mål. Hur eller varför har du avikit från dina ursprungliga mål?

 

Jag har i princip bara ändrat mina mål en gång, nämligen när jag växlade från öppenklass sprint till distansscenen. Det fick dock bara små konsekvenserför mitt avelsurval. Jag hade ju redan så gott som uteslutande köpt mina stamhundar från distansspann, och redan hundarna ur min A-kull

(bland annat min Bumper) har de senaste fyra åren även gått öppenklass sprint. Den amle Bumper deltog till och med i det första Alpentrail i Christines 8-spann. Vid övergången till medeldistans blev det bara begränsade förändringar i spannet. Vid den tiden skedde hur som helst en

generationsväxling, vid vilken de Dunlap-hundar som jag köpte 1992 spelade en framträdande roll.

Framförallt Zero's Mixer lämnade spår efter sig, dels som ledare i spannet men framförallt som avelstik. Under de första åren med distanskörning selekterade jag inte längre efter förmågan att springa i höga hastigheter. Det var ett fel, som jag rätt snart insåg och korrigerade. Mot bakgrund av de sex Alpentrails konstaterade jag sammanhanget mellan anatomi och skaderisk. Idag ser jag på detaljer som jag inte sett tidigare eller inte bedömt korrekt. Å andra sidan finns det grundläggande skillnader. För två år sedan stod Dieter Dolif och jag bredvid varandra på en SHC-utställning med var sin hanhund. Inte på något sätt, menade Dieter, kunde han föreställa sig att köra Yukon Quest med en hund av den typen jag hade. Omvänt for det några sekunder genom mitt huvud, att Dieters hund omöjligen kunde gå i en så snabb tävling som Alpentrail i ett snabbt spann. Mitt mål är de i mellersta Europa typiska distanstävlingarna med en hög genomsnittshastighet. Dessutom vill jag behålla möjligheten att konkurrera i sprinttävlingar. Här är Eurohundarna en sann utmaning. Alpirodspannen har ju alltid imponerat mig, de som satt nivån på alla sträckor mellan 20 och 120 km.

 

Vad har ändrats, om du ser tillbaka från dina uppfödarframgångar idag till din första kull eller andra tidigare kullar? Vad gjorde du för fel på den tiden?

 

Vad gjorde jag för fel på den tiden? Som tur är har jag inte gjort alltför många fel.