(Saxat ur Polarhunden) Finns det en hund för alla ändamål? Från ett internationellt slädhundssymposium i Farbanks, Alaska 1991 De tävlingar som nämns nedan är långdistanstävlingarna Iditarod och Yukon Quest, båda på cirka 1600 km. Medeldistanstävlingen Alpirod, en flerdagars med dagsetapper (1990) på 40 till 80 km. Sprinttävlingarna Fur Rendezvous 3 x 40 km och North American 32x32x43 km. De större sprinttävlingarna i öppen klass i Alaska varierar mellan 18 och 43 km. En panel bestående av fem profissionella hundförare hade samlats ihop för att diskutera om det var möjligt att avla fram en slädhund som skulle passa för såväl sprint som långdistanskörning. De fem var vinnaren av Iditarod och Alpirod, Joe Runyan, sprintförarna Roxy Wright-Champaine, Joee Redington, Carl Huntington och långdistansföraren Bill Cotter, segrare i bland annat Yukon Quest. De fem i panelen var eniga om att en sådan allround-hund redan fanns och alltid funnits och att träning mer än genetiska skillnader avgör om en hund blir bäst i sprint- eller långdistans tävlingar. Däremot kan man inte räkna med att lätt kunna växla med hunden mellan kort- och långdistans. Föraren måste satsa på det ena eller andra för att hunden ska kunna vara förberedd för sin uppgift och kunna prestera sitt bästa. Joe Runyan avlade enbart på linjer som visat sig vara framgångsrika på tävlingar som Fur Rendezvous och ville få fram distanshundar som kunde både galoppera och trava bra. Det här kom inte som någon överraskning för Huntington, som vann Iditarod, North American och Fur Rendezvous på 70 talet. Han körde då med delvis samma hundar i det tre vinnarspannen. "Folk säger att dom försöker få fram en hund som ska kunna gå på både korta och långa distanser. Den hunden finns redan, den har alltid funnits" sade Huntington. " I mitt Iditarodspann hade jag fyra hundar som jag tre år senare körde i mitt spann då jag vann världens snabbaste slädhundstävling, North American". Joee Redington Sr, sade att långdistans och sprintförare redan använder i huvudsak samma hundar men tränar dom olika för att passa till de olika krav som ställs för sprint och långdistans tävlingar. " En bra hund är en bra hund". Segraren i Yukon Quest 1987, Bill Cotter rekommenderar den som funderar på att starta ut med slädhundskörning och tävling att köpa hundar från blodslinjer som visat att dom är konkurrensdugliga, och sedan avla vidare på dom. Samma sak gäller för den som ser att hans hundar inte räcker till att konkurrera med. Roxy Wright-Champaine, segrare i Alpirod 1990 och som tillsammans med sin man Charlie Champaine har dominerat sprinttävlingarna under flera år, sa att olika hundar arbetar bra för olika människor och olika uppgifter. Innan de säljer en hund försöker de ta reda ppå vad köparen tänker använda den till. " Du måste vara säker på att hunden passar till rätt person, rätt tävling och rätt träning". Roxy Wright sa att hennes äldre hundar som inte längre kunde hänga med på hennes sprintspann med rätt träning kunde gå med på hennes vinnande spann i Alpirod. Den åttaåriga ledarhunden i hennes Alpirodspann kunde inte längre hålla den fart som var nödvändig för att vinna North American men vars fart var tillräcklig för att kunna vinna i tävlingar på lite längre distanser, men " en hund som tränats och körts sprintlopp måste naturligtvis förberedas fysiskt och mentalt för att kunna köras på tävlingar som Alpirod med dagsetapper på 40 till 80 km". Roxy Wright rekommenderar avel på de bästa tävlingshundarna och att kontinuerligt introducera unga hundar i spannet för att undvika dramatiska generationsväxlingar. "För att bli en vinnare måste du på sikt själv kunna föda upp dina hundar". Översättning Nils Hjelm  |